Egentligen har jag tänkt på det här väldigt länge. Att sluta blogga. Men tidigare har det känts väldigt tomt, att inte ha ett ställe att dela vad jag sett och vad jag tyckt på. När jag startade min första blogg som bara handlade om fiktiva ting, Gotham Alley, så mådde jag inte bra. Bloggen hjälpte mig, blev som en outlet där jag inte kände mig så ensam längre. Men nu, efter fem år, känner jag inget behov efter det längre.

Visst är det bitterljuvt, men jag kan även säga att jag inte har bestämt mig än. Visst kanske jag kommer tillbaka, visst kanske jag börjar blogga igen. Men just nu känns det som att jag skriver för ingenting, som att jag lägger ner för mycket tid för ingenting. Jag har ingen motivation, jag har andra ställen att dela min kärlek för alla fiktiva skapelser jag ser. Det finns ingen mening för mig att ha en blogg.

Så jag vet inte om detta är ett farväl, eller bara ett vi hörs senare, men i skrivande stund känner jag mig klar.

Jag tänker ofta på serier som inte finns hos oss längre. Kanske glamouriserar jag serier i efterhand, kanske är jag lite för sentimental, men så är det. Detta ledde mig till en tankeställare - om jag fick ta tillbaka ett visst antal serier, vilka skulle det vara? För mig, skulle detta bli en lång lista utan tyglar. Därför gav jag mig en gräns på sju. Om jag fick ta tillbaka sju valfria serier, vilka skulle dessa vara? Svaret får ni här nedanför.

Somewhere Between.

Hart of Dixie

Om jag bara hade chansen att ta tillbaka en serie, så hade mitt beslut varit relativt enkelt. För det finns en serie bland mina absoluta favoriter som hade mycket, mycket mer att ge. Och det är Hart of Dixie. Vi fick spendera fyra säsonger i det fantastiska Bluebell, men jag tror att serien hade klarat av minst en-två till. Det kommer alltid vara en av mina favoritserier, och en serie jag skulle ta tillbaka utan att ge en minsta eftertanke.

How I Met Your Mother

Det kanske känns onödigt att ta tillbaka How I Met Your Mother, en serie som faktiskt fick så många säsonger som den fick. Men How I Met Your Mother är en serie jag saknar nästan varje dag, en serie som jag önskar att vi hade mer avsnitt av. Visst kanske jag förstår att jag aldrig skulle bli mätt, att mer avsnitt inte skulle hjälpa, men det tomrum som existerar hos mig efter How I Met Your Mother gör mig ledsen mer än vad det borde. Därför skulle jag ta tillbaka How I Met Your Mother, om jag hade chansen.

Designated Survivor

Att tänka på Designated Survivor gör mig sur. När serien släppte sin första säsong, var det den bästa serien jag hade sett på länge. Jag kunde inte få nog av Designated Survivor. Sedan kom den andra säsonger, som inte var vad vi hade förväntat oss. Den var inte alls lika bra, och jag tog ett uppehåll. Sedan lades serien ner, och jag tänkte att jag inte skulle kolla på den andra säsongen. Tills Netflix räddade serien. Då kollade jag snabbt ikapp serien, och slukade den tredje säsongen när den kom. Jag var så nöjd. Det kändes som att mitt älskade Designated Survivor var tillbaka. Tills Netflix lade ner serien, igen, för några dagar sedan. Varför lägga ner en serie med så mycket potential, två gånger?

Friends from College.

Friends from College

Om det är en nedläggning på min lista som jag faktiskt förstår, så är det Friends from College. Det var ungefär jag och kanske tio till människor som faktiskt uppskattade den här serien. Jag förstår att Netflix inte vill fortsätta med en serie som ingen tycker om. Vad jag är mer ledsen över, är just det faktum att ingen tyckte om Friends from College. För jag älskade den här serien. Jag önskar att vi kunde få mer tid till att lära känna detta dysfunktionella kompisgäng, och det hade absolut varit en av sju serier jag hade tagit tillbaka.

Deception

Jag har aldrig varit så insatt i en serie som jag var med just Deception. Jag klickade verkligen med seriens fans, och vi hade en väldigt tight grupp på Instagram. Därför var det extra hjärtkrossande när serien lades ner efter en säsong, och avslutades på en cliffhanger. För jag förlorade inte bara serien, jag förlorade alla dessa fantastiska människor jag hade lärt känna. Jag startade en enkät, en enkät som fått över tjugo tusen signaturer, om att rädda serien. Men ingenting hände. Om jag hade chansen, skulle jag ta tillbaka Deception. Kanske bara för en andra och sista säsong, men till och med det hade varit tillräckligt. För allt är bättre än det vi faktiskt fick.

Sleepy Hollow

Det är inte många avslut som har gjort mig så ledsen som Sleepy Hollows har. Precis som med Designated Survivor var Sleepy Hollow en serie jag hittade igen. En serie som jag från en början älskade, men som jag tappade någonstans på vägen. En serie som kom tillbaka till mig, bara för att krossa mitt hjärta. För det var precis vad Sleepy Hollow gjorde. Förstörde mig. Men vad som är speciellt med just Sleepy Hollow, var att serien kunde hitta en nytt jag efter att ha förlorat allt. Den fjärde och sista säsongen var riktigt, riktigt bra och jag hade mer än gärna sett mer av denna serie.

Somewhere Between

Den serie som skulle få min sjunde och sista räddning kanske är lite chockerande, men det är Somewhere Between. Somewhere Between är en serie många antagligen har missat, men den kom för två år sedan och fick bara en säsong. Paula Patton och Devon Sawa spelade huvudrollerna, och det var kriminalserien från mina drömmar. Visst fick serien ett lyckligt slut, visst fanns det kanske inte så mycket mer att hämta. Men jag hade gärna sett en till säsong av Somewhere Between. Det fanns något speciellt med serien, något som verkligen tilltalade mig.

För ett tag sedan, kollade jag om The Office, och hittade en ny uppskattning för serien. Därför tänkte jag att det nu var dags att göra detta igen, fast med en annan serie. Nämligen How I Met Your Mother. Ännu en serie jag kallar en favorit, ännu en serie som jag kände att jag behövde kolla om ännu en gång. Detta är precis vad jag gjorde, och vad ni finner nedanför är mina tankar om serien denna gång.
4x04 Intervention

"Dear Marshall: I do not like that stupid hat. I want to beat it with a bat. Or maybe stab it with a fork. It makes you look like such a dork. Dear Ted: It's encyclopedia, not encyclopaedia. You always pronounce things in the most pretentious way possible, and it makes you sound douchy, and not douchay."

Avsnitt är oftast bra på grund av olika anledningar, och varför Intervention är så bra som det är, är eftersom det är hysteriskt roligt. Vi får se hur gänget började med deras interventions, samtidigt som vi även får se varför de till slut var tvungna att ta ett uppehåll från just detta. Detta är ett av seriens absolut roligaste avsnitt, och även ett av deras mest ikoniska.

6x04 Subway Wars

"[Comforting Robin] You've had a rough year. But you're tough. And I love you like crazy. If you left, I'd have to follow you. And Marshall would follow me. And Ted would follow him. The only upside is that we might get rid of Barney."

Jag har alltid tyckt att Subway Wars var ett genialiskt avsnitt. Gänget får för sig att tävla om vem som kan komma snabbast till en viss plats i New York, genom att använda sig av olika färdmedel. Taxi, tunnelbana, ambulans, buss eller sina egna ben. Under tiden denna tävling pågår, berättar Ted från framtiden, berättarrösten, varför alla behöver denna vinst i sina liv. Kärleksproblem, jobbproblem, vad som helst. Detta blir ett emotionellt avsnitt med ett smart koncept. Absolut ett av de bästa avsnitten.

7x12 Symphony of Illumination

"Kids, your Aunt Robin never became a pole-vaulter, but she did become a famous journalist, a successful businesswoman, a world traveler. That's a funny story, I'll get to that one later. But there was one thing your Aunt Robin never was, she was never alone."

Om Intervention var det How I Met Your Mother avsnitt som är roligast, är Symphony of Illumination det avsnitt som är sorgligast. För i Symphony of Illumination får vi reda på att Robin inte kan få barn. För i Symphony of Illumination får vi se hur Robin talar till sina framtida barn, bara för att se de suddas ut i slutet. Men vi får även se ett fantastiskt bevis på Robin och Teds vänskap (vilket vi kommer ta upp mer längre ner). Detta avsnitt gör dock mest ont i hjärtat. Älskar det.



8x12 The Final Page: Part Two

"Eight years ago I made an ass of myself chasing after you and I made an ass of myself chasing after you a bunch of times since then. I have no regrets because it led me to something I wouldn't trade for the world, it led to you being my friend. So as your friend and a leading expert in the field of making an ass of yourself. I say to you, from the heart, get the hell out of this car."

Vi kanske kände på oss att något liknande skulle hända, men det förminskar verkligen inte det faktum att det faktiskt inträffade i The Finale Page: Part Two. För i The Final Page fick vi äntligen se Barney fria till Robin, efter en otroligt välplanerad komplott. Vi hade fått följa en miserabel Robin i denna säsong, som äntligen hade erkänt för sig själv att hon tyckte om Barney, och därför kändes detta verkligen extra skönt. Ett så fint avsnitt.

9x16 How Your Mother Met Me

"Kids, I must've heard your Mom's rendition of La Vie En Rose a million times over the years, every night when she tucked you in, for instance. But that performance, that first night I ever heard her sing, that one will always be my favorite."

På tal om äntligen så är det just den känslan som avsnittet How Your Mother Met Me förmedlar. För det var i detta avsnitt vi verkligen fick lära känna Tracy på riktigt, och vi fick se alla events från hennes synvinkel. Vi fick se hur hon förlorade sin pojkvän, hur hon gav upp på kärlek, hur hon hittade Ted. Detta är ett helt fantastiskt avsnitt.



Marshall och Lily gör slut

Enligt mig, brukar det vara svårt för komediserier att påverka en emotionellt efter bara en säsong. I denna genre kan det vara svårt att etablera karaktärerna på en så kort tid. Därför tycker jag det blir ännu mer monumentalt i How I Met Your Mother, där vi i säsongsfinalen av den första säsongen fick se Lily lämna Marshall. Det gör ont precis överallt i kroppen när Ted kliver ur taxin, och får se Marshall sitta där på trappstegen. I regnet. Med Lilys förlovningsring i handen.

Marshall förlorar sin pappa

Jag har gråtit väldigt många gånger när jag har kollat på How I Met Your Mother, men det absolut värsta var när Marshall förlorade sin pappa. Vi får se Marshall springandes från lägenheten, glad. Tills han ser Lily utanför. Tills han får höra att hans pappa fått en hjärtattack. Tills han får höra att sin pappa är död, och yttrar orden "I'm not ready for this". Ursäkta mitt språk, men fy fan.




Robin kan inte bli gravid

Vi har redan tagit upp att Symphony of Illumination är ett av seriens absolut bästa avsnitt, men vi måste även ta upp det faktum som tar avsnittet till den nivån. Det hjärtkrossande faktumet att Robin får reda på att hon aldrig kommer kunna föda barn. Det är hjärtkrossande att se hur hon hanterar det, de är hjärtkrossande att se alla i gänget få reda på detta - det är bara hjärtkrossande, överlag. Robin förtjänar allt gott här i livet, och det suger när hon inte får det.

Last Forever

Egentligen tycker jag att hela andra delen av serien skulle kunna placeras i kategorin sorgligaste ögonblick, eftersom det finns så mycket scener från säsong sex till nio som krossar ens hjärta. Men istället för halva serien, får mitt sista sorgliga ögonblick faktiskt bli Last Forever. Serieavslutningen. Där vi får säga hej då till Tracy, Barney och Robins äktenskap, men främst av allt: serien i sig. Det går inte att kolla på Last Forever utan att känna sig ihålig. Det finns ingenting där ute som någonsin kommer komma nära How I Met Your Mother, vilket både är sorgligt men fint att tänka på.



Barney och Robin

Barney och Robin är inte ett perfekt par. Det kan nog ingen säga. De har sina problem, de har sina motgångar. Men vad detta bidrar med, är att deras fina ögonblick känns ännu mer genuina. Känns ännu starkare. Det kanske aldrig kändes som att detta förhållande skulle hålla, men vi får ändå en hel säsong dedikerad till deras bröllop. Vi får ändå en handfull med fantastiska gester. Barney och Robin var aldrig perfekta, men det är ändå ett förhållande vi aldrig kommer att glömma.

"She was never alone"

Vi har redan tagit upp det faktum att Symphony of Illumination är ett av How I Met Your Mothers bästa avsnitt, men vi måste även ta upp att Teds handling till Robin även är ett av seriens finaste ögonblick. Robin har precis fått höra det värsta någon kan höra, och Ted försöker göra henne glad igen, trots att han inte vet vad det handlar om. I detta tillfälle får vi se vilken fantastisk vän Ted är, och det är skönt att äntligen kunna se Robin och Ted som vänner igen. När Ted från framtiden på slutet konstaterar att Faster Robin aldrig var ensam, så sitter vi nog alla med tårar i ögonen.




Marshall och Lily

Om det är någon typ av kärlek som en eftersträvar här i livet, så är det den typen av kärlek som Marshall och Lily har tillsammans. De kompletterar varandra på det bästa möjliga sättet, och efter den andra säsongen känns de som definitionen av stabilitet här i världen. De delar all sorg, all lycka, all kärlek tillsammans. Vi får ett fantastiskt bröllop, vi får tre fantastiska barn. Det finns inget finare par än Marshall och Lily.

Ted träffar mamman

När det serien går ut på faktiskt till slut händer, känns det som att det inte finns något viktigare här i världen. För hur skönt är det inte, när Ted till slut träffar kvinnan som blir mamman till deras barn? Hur skönt är det inte, när Ted till slut träffar Tracy? Vi har väntat nio säsonger på detta, och äntligen händer det. Visst förminskas det med Tracys död, och att Ted blir tillsammans med Robin igen, men i stunden känns det oövervinnligt. How I Met Your Mother har äntligen berättat hur Ted träffar mamman, och alla är lyckliga.

När Designated Survivor hade premiär hösten 2016 kallade jag serien årets bästa. Det var den kompletta serien i mina ögon, som ingenting kunde slå. Men sedan kom säsong två, och sagan tog slut. Jag slutade följa serien veckovis efter bara ett par avsnitt, och serien lades ner. Här trodde jag att min relation till Designated Survivor skulle ta slut. Tills det hände.

Netflix räddade serien. En ny säsong på ett nytt ställe. Med en större budget. Nu fanns det helt plötsligt en chans att Designated Survivor kunde bli min drömserie igen, och det var en chans jag inte kunde missa. Därför bestämde jag mig för att kolla igenom den andra säsongen, och det är nu vad jag har gjort. Här kommer därför mina tankar om den andra säsongen, och mina förhoppningar kring den tredje. Välkommen tillbaka in i mitt liv, Designated Survivor.