Klockan 23.45 lördagen den 14 november, jag sätter ett larm. Klockan 9 söndagen den 15 november, det är dags. För klockan är 9, söndagen den 15 november, och The Crown har släppt sin fjärde säsong.
The Crown är den bästa serie jag någonsin har sett. Ingen serie påverkar mig som The Crown gör, ingen serie får mig så involverad som The Crown gör. Det är mer än bara en serie som skapats i mina ögon, det är historia.
Därför tänkte jag även att mitt inlägg om den fjärde säsongen ska gå bort från det ordinära. Istället för att skriva en recension när jag är klar, tänkte jag att vi kunde kolla på säsongen tillsammans. Jag kommer se ett avsnitt och jag kommer skriva ner mina tankar i realtid.
Förhoppningsvis kommer det kännas mer äkta, för jag tror att det kommer bli mer betydelsefullt för mig. För om det är något The Crown gör, så är det att betyda något för mig.
Avsnitt för avsnitt, känsla för känsla. Nu kör vi.
Om det här är en indikation på vad som komma skall, är jag rädd. Rädd att vi inte kommer ta oss igenom detta, hela. För om det var något det första avsnittet av denna säsong indikerade, så var det att det kommer bli en emotionell resa. Första avsnittet, Mountbatten är död. Första avsnittet, ännu en spricka mellan Philip och Charles. Första avsnittet, en begravning.
Vi visste vad som skulle hända. Vi visste att Mountbatten skulle dö. Men sättet avsnittet porträtterade det på skapade ändå en känsla av chock. Jag fick rysningar. Jag fick rysningar när serien visade alla familjemedlemmar, jagandes. Jag fick rysningar när Mountbatten klev på båten, när bilarna kom för att leverera nyheterna. Det var en skärrande sekvens, och jag är djupt imponerad.
En timme har gått, och vi gråter redan. En timme har gått, och hjärtat gör redan ont.
"You have a father."
Herregud.
avsnitt 2: the balmoral test
Jag vet inte om detta är eftersom vi vet vad som kommer att hända, men det andra avsnittet präglas av en domedagskänsla. Egentligen får vi ett ganska lyckligt avsnitt. Alla lär känna varandra och har det allmänt bra i Skottland. Men någonting, någonstans, gnager. Lyckan når inte hela vägen, för vi känner att den bara är temporär. Vi vet att den bara är temporär.
Detta obehag manifesterar sig perfekt i avsnittets symbolism. Jakten på hjorten, den uppkommande jakten på Diana. Det är svårt att kolla på, samtidigt som det är makabert gripande.
Förutom den oundvikliga domedagen, tycker jag att Margaret Thatcher är en intressant figur i detta avsnitt. Hennes besök till Balmoral bidrog med en extrem second-hand embarrassment, och det var nästintill plågsamt att se henne försöka passa in med kungafamiljen. Trots detta, tycker jag att det bidrog med en nödvändig kontrast. Gillian Anderson som Margaret Thatcher hade innan detta för mig känts som en malplacerad imitation, men känns nu helt rätt.
avsnitt 3: fairytale
Att långsamt förstå att det var för bra för att vara sant måste vara en av de värsta känslorna du kan känna. Det är precis vad detta avsnitt porträtterar. En nyfunnen samhörighet som leder till ensamhet. Lycka till olycka. När avsnittet börjar är Diana full av glädje. Hon ska börja ett nytt kapitel i sitt liv, och hon ser fram emot det. Det visar sig snabbt dock att ingenting kommer att vara som hon har tänkt sig. Charles försvinner, och hon känner sig avskild. Ensam. En mardröm förklädd saga.
Vad som chockerade mig mest, var scenerna av ätstörning. Uppskattar att Netflix och The Crown varnade oss innan avsnittet började, men det kom ändå som en obehaglig överraskning. Scen, Diana njutandes av dessert framför kylskåpet. Scen, Diana hukad över toaletten med fingret i halsen. Jag hade ingen aning, jag hade ingen aning.
Efter avsnittet läste jag en intervju den verkliga Diana gjorde där hon berättade om sin bulimi, och det fick mig att må fysiskt och psykiskt illa.
"Anything good I ever did, nobody ever said a thing, never said, 'Well done' or 'Was it okay?'. But if I tripped up, which invariably I did, because I was new at the game, a ton of bricks came down on me." How did you cope with that? "Well, obviously, there were lots of tears. And one could dive into the bulimia, into escape."
Stackars, stackars människa.
avsnitt 4: favourites
Ironiskt nog sett till titeln, var det fjärde avsnittet verkligen inte min favorit. Det var kul att träffa alla barn, det var kul att se hur alla mår och det var kul att drottningen faktiskt ville lista ut vilket sitt favoritbarn var. Men jag tyckte att det kändes lite rörigt. Med Margaret Thatcher och hennes barn, med drottningen och hennes barn. Allt samtidigt som Falklandskriget ligger och ebbar. Det kändes lite kaotiskt, och det passar inte The Crown i mina ögon.
Vad jag kunde uppskatta dock var drottningens luncher med sina fyra barn. Att vi fick veta att Anne inte mår bra, att vi fick se tidiga indikationer av pedofili från Andrew, att vi fick bli irriterade varje gång Charles öppnade munnen. Det kändes som att vi såg detta utifrån Elizabeths ögon, en moders ögon.
Var chockad förra säsongen när Charles, Charles, var min favoritkaraktär. Så nu känns det absolut bättre när allt är på sin plats igen, nu när ögonen åker så långt bak i huvudet de bara kan när han dyker upp eller dumt nog beslutar sig för att öppna sin mun.
avsnitt 5: fagan
I det här avsnittet tog vi en paus. Mitten av säsongen, en paus. Istället för att fokusera på kungafamiljen, fokuserade vi på en bruten man. En fattig man, en man som blivit sviken av sitt land. Det var kul att se att serien valde att inte demonisera honom. Vad Michael Fagan gjorde var självklart fel, men han var en desperat man. En desperat man, som personifierade konsekvenserna med Thatcherism. Det var lågmält, och känslorna kändes äkta. Samtalet mellan Fagan och drottningen kändes äkta.
Ännu en intressant punkt som avsnittet tog upp var Falklandskriget. Jag har ståndpunkten att fysiska krig alltid är onödiga, att diplomati alltid bör föredras. Men med Thatcher och Storbritanniens befolkning utforskar vi den farliga nationalism som följd till imperialism. "Rule Britannia", en segerparad. Men att vinna ett krig du själv startat, är det verkligen en vinst? Är det en vinst när det inte behövt inträffa från en första början? En nödvändig konversation.
"Why would you spend over £3 billion on a war against total strangers rather than looking after your own family?"
avsnitt 6: terra nullius
Att det går att ignorera en så tydlig olycka är utöver mig. Ingen kan missa att Diana mår dåligt, ingen kan missa att det var de som satte henne i denna position. Vad hon bidrar till serien är en så rå, personlig sorg att det värker från topp till tå. Hon frågar efter hjälp, men ingen hjälper henne. Ingen lyssnar. Det är sjukt.
Båda var offer av sitt äktenskap, men Diana betalade det största priset. Det är svårt att se det här avsnittet och tycka om kungafamiljen. Att se Charles och inte fokusera på hans skeva, giftiga manliga ego. Att se Elizabeth och inte fokusera på den otroliga hjärtlöshet hon visade upp. Det är en hemskhet som är svår att se förbi. Det är en hemskhet som är svår att glömma.
"And if she doesn't bend, what then?" "She will break."
avsnitt 7: the hereditary principle
Margaret är humaniteten i The Crown. Hon är inte som alla andra i familjen. Hon är mer än bara passiv, hon gör mer än att bara lyssna. Hon försöker att förstå, hon väljer att göra något åt saken. Hon är sympatisk, hon är acceptant, och det är allt hon själv vill bli uppvisad. Men istället får hon ingenting. Svårighet efter svårighet, en andraplats och något liknande kronisk depression. "Gå på en promenad" säger Elizabeth, jo tack.
Förutom Margarets kamp mot sitt egna huvud fick vi även lära oss om ännu en kunglig skandal. För Margaret får reda på att fem av hennes och drottningens kusiner har blivit placerade på ett psykiatriskt sjukhus och deklarerade döda. För att bevara blodlinjen "ren", som drottningmodern så vackert benämner det, i sann nazism-anda. Ni kan läsa mer om händelsen här, men detta är igen något som knuffar en till att bli anti-monarkist.
avsnitt 8: 48:1
Jag älskade det här avsnittet. Jag älskade att se drottningen ta en ståndpunkt. Jag älskade att se drottningen kämpa för vad var rätt. Jag älskade att se henne göra något, som i de tidigare säsongerna. Utöver det, var det även en trevlig överraskning att se Claire Foy som unga Elizabeth igen. Visste inte hur mycket jag faktiskt hade saknat henne förrän hon stod där, papper i hand. Det var även ett fint sätt att bygga en bro mellan Claire Foy och Olivia Colman, en bro de borde ha konstruerat tidigare.
Det var även kul att se en yngre Margaret Thatcher. En Margaret Thatcher på Oxford, ensam kvinna bland alla män. Margaret Thatcher har absolut varit säsongens stora plåga. Varje gång hon dyker upp på skärmen kokar blodet. Men bakgrunden gav seriens samtid mer kontext, mer kött på benen. Ändå måste jag säga att se henne inte vilja motarbeta Apartheid-regimen var bland det mer frustrerande jag sett i mitt liv.
Fotnot, hur roligt var det inte att se alla barn tillsammans? Charles och Andrew? Mer sådant, tack.
"You can hardly blame the newspapers for wanting to write about something other than the wedding of a fringe member of the family who'll never be king."
avsnitt 9: avalanche
Även fast han är otroligt osympatisk, så påminde det här avsnittet mig om varför jag tyckte att Charles var den bästa karaktären förra säsongen. För även fast han väldigt ofta är fel ute, och även fast han är väldigt svår att tycka om, så bidrar han med något som ingen annan bidrar med. Passion. Malplacerad, förödande. Men passion likaså. Det påminde mig om att du inte behöver tycka om en karaktär för att den ska bidra med något.
Tyckte även verkligen om scenen med Charles och Anne. Hon satte honom på plats, vilket han behövde, och han yttrade "what does one have to do to get some kindness in this family?" vilket jag tycker är spännande. Han är inte vänlig mot någon, men ändå förväntar han sig vänlighet tillbaka. Är inte det ett oroväckande tankesätt? Är inte det ett oroväckande vanligt tankesätt?
Det var även fint att se Diana lycklig, om än bara för en sekund. Scenen i bilen med henne och barnen, scenen i poolen med henne och barnen. Hela hennes tillvaro är ett skrik på hjälp, men i dessa få stunder fick vi i alla fall se genuin lycka.
avsnitt 10: war
Om jag skulle beskriva The Crown, skulle jag jämföra det till en storm. Mörka moln, åska. Hårda vindar, regn. Men även lugnet före, även lugnet efter. Vi klarar oss, vi vet att vi klarar oss, men inte utan förödelse. För The Crown är ett tyst monster. En serie som nog lätt kan misstolkas som händelsefattig, som kan uppfattas som tråkig. Dyster. Men det är precis denna diskretion som i mina ögon gör The Crown till det mästerverk det faktiskt är.
Vad denna säsongsavslutning är, är en sekvens av samtal. Samtal som porträtterar styrka, samtal som porträtterar svaghet. Sorg och lycka. Respekt och förståelse. Samtal som förmedlar den råhet jag älskar The Crown för. Det skapar en känsla av desperation för oss tittare, en känsla av ångest. Vi ser dessa karaktärer, dessa karikatyrer, som människor. Kött och blod, kanske för första gången.
Vi fick se Elizabeth övertala Thatcher att ge upp, vi fick se Elizabeth ge Thatcher en medalj i respekt. Vi fick se en scen driven av ren, skär, obehaglig sårbarhet mellan Charles och Diana. "Why would I care about her? Because I care about her! Morning, day and night I care about her. And you hurt her. And if you hurt her, you hurt me". Vi fick se en scen mellan Elizabeth och Charles där Elizabeth inte visade någon barmhärtighet, vi fick se en scen mellan Philip och Diana där Philip visade barmhärtighet.
Vi får en handfull samtal, och vi känner varje millisekund. Det har varit ett stående element denna säsong, denna fantastiska förmedlande förmåga. Varje scen, varje känsla, vi har känt det. Inom oss. Melankolin har krupit in under vår hud och tagit över. Sorgen har inhalerats i vårt blod och krossat våra hjärtan. Det har inte varit många instanser av lycka, men vi har i tio avsnitt känt precis vad karaktärerna känt. På gott och ont.
"Everyone in this system is a lost, lonely, irrelevant outsider. Apart from one person, the only person, that matters. She is the oxygen we all breathe. The essence of all our duty."
Du kan säga vad du vill om seriens val att byta skådespelare, men nu är det dags att ta våra farväl. För nu är säsong fyra över, och det är dags för dessa människor att överlåta facklan. Vi säger tack till Olivia Colman som i två säsonger burit kronan. Vi säger tack till Helena Bonham Carter, till Tobias Menzies. Till Josh O'Connor, till Erin Doherty. Det har varit en ära. The Crown är en serie utöver det vanliga, och den fjärde säsongen var något utöver det vanliga. En forskning av karaktär. Ett spektrum av känslor. Ett tyst men bullrande ting. Ett mästerverk.
0 comments