fiktiva em

Filmrecension

Serierecension

Om det är något jag har upptäckt med mig själv under 2020, så är det att jag uppskattar drama. Inte något gastkramande, utan något lågmält. Ett mysigt, men gripande drama. Något som omfamnar dig, lugnar dig. Så det är precis vad jag tänkte tipsa om i det här inlägget. 4 filmer som släpps under 2021 som kan lugna ditt sinne.

Land

2021 kommer antagligen bli ett galet filmår. Med nya superhjältefilmer. Med en ny James Bond, en ny Mission Impossible. En ny Dune! En ny Top Gun! Men filmen jag ser fram emot mest, är Land. Jag vet, vad har hänt? Jag älskar den här trailern. Den får mitt hjärta att slå, mitt blod att pumpa. Robin Wrights debut som regissör, med Robin Wright i huvudrollen. Vildmarken. Mycket känslor, åh. 

"A behaved woman seeks out a new life, off the grid in Wyoming."

Supernova

Om hjärtkross inte är lugnande för dig, så skulle jag inte rekommendera Supernova. För om trailern visar oss något, så är det att denna film kommer att göra ont. Karaktärsdrivet, med bra skådespelare bakom förarsätet (bokstavligt talat). Colin Firth, Stanley Tucci. Detta kommer bli fantastiskt.

"Sam and Tusker are traveling across England in their old RV to visit friends, family and places from their past. Since Tusker was diagnosed with dementia two years ago, their time together is the most important thing they have."

The Dig

Arkeologi är ett väldigt spännande yrke, i alla fall i mitt huvud. Men det ska alltid vara så stort, så mäktigt. (Och i film börjar oftast något leva). Därför kommer The Dig som en frisk fläkt. En utgrävning, en berättelse mellan generationer. En verklig berättelse. Ser fram emot detta. 

"An archeologist embarks on the historically important excavation of Sutton Hoo in 1938."

Minari

Ser inte det här väldigt trevligt ut? En mer realistisk version av "The American Dream", en icke-amerikaniserad "Fresh Off the Boat". En väldigt vacker trailer till ett förhoppningsvis väldigt vackert drama. 

"A Korean family moves to Arkansas to start a farm in the 1980s."

2020.

Ett år många antagligen vill glömma bort, men som vilket år som helst, nu kommit och gått.

Det var ett dåligt år. Generellt, för världen. Ett dåligt år. Det går inte att förneka. Det är svårt att se något positivt i ett år som var så förödande för många, men jag tycker att vi ska försöka. Det är helt okej att vilja lägga detta år bakom sig och aldrig prata om det igen, precis som det är okej att försöka hitta något positivt i den misär vi levt igenom.

Jag tänkte göra det sistnämnda.

Mitt år var bra. Med ödmjukhet och med empati kan jag säga att mitt år var bra. För jag har hittat hem. Jag har hittat vänner jag tror jag kommer ha tills jag är gammal och grå, jag har blivit tokförälskad i en kille jag vill spendera mitt liv med, jag har hittat mig själv. 

Fullständig, nöjd. Jag känner en helhet jag aldrig har känt förut, något som jag är så tacksam över att ha hittat.

Detta är dock inte meningen med inlägget. Att prata om mig själv. Meningen med det här inlägget är att ta upp min fiktiva höjdpunkter från året som har gått. Serier, filmer, vad som helst. Min topplista, helt enkelt. Så detta tycker jag att vi ska göra nu.

(Ville även säga att jag ska försöka komma tillbaka till bloggen, på riktigt, 2021. Jag har saknat det.)


After Life säsong två

Om After Life släpper en säsong under året, kommer det vara en höjdpunkt. Så är det bara. Det är min absoluta favoritserie som fortfarande släpper avsnitt, och jag är för evigt tacksam över att den finns. Den andra säsongen var precis lika bra som den första. Domedagskänsla säsongen ut, med en obehaglig, skärrande avslutningsscen. Fantastiskt.

High Fidelity

Älskade, älskade serie. Det behövs fler som dig i världen. Sorg, glädje, kärlek. Ett spektrum av känslor. Detta är en perfekt serie för mig, och jag kan inte förstå hur Hulu kunde ta beslutet att lägga ner den efter en säsong. Stort, stort tips om du vill känna allt. 


The High Note

Eftersom året blev som det blev, såg jag inte så många nya releaser i år. Men en av de få filmer jag såg och faktiskt tyckte om, var The High Note. Det var något otroligt mysigt med den som jag uppskattade, något som gjorde en glad. En lättsam film som överraskade mig.

Like A Boss

Jag uppskattar komedier med kvinnor, om kvinnor. En komedi med kvinnor, som inte handlar om män. Uppfriskande. Det är precis vad Like A Boss är. Vet att denna film har blivit toksågad, men min filmupplevelse var väldigt, väldigt bra. Rolig, empowering. 


The Crown säsong 4

Jag har skrivit ett helt inlägg om vad jag tyckte om The Crowns fjärde säsong, som ni kan hitta här, men för att kortfattat summera tyckte jag verkligen om den. The Crown kommer aldrig göra en besviken kvalitetsmässigt, därför handlar det mycket om preferens. Och detta var en säsong i min smak. 100%. Lågmäld och personlig, precis vad jag tycker om.

Spinning Out

Likt High Fidelity, var Spinning Out en serie precis i min smak. Mycket fokus på prestation och psykisk ohälsa, något jag kan relatera till. Samtidigt en väldigt gripande kärleksberättelse. Likt High Fidelity förstår jag heller inte hur den kunde bli nedlagd. 


The Wilds

Om ni inte har sett The Wilds på Prime skulle jag rekommendera er att göra det på en gång. För mig är detta lite The I-Land, done right. Ett gäng unga tjejer på en öde ö, vad kommer att hända? Älskade hur serien visade oss aspekten att överlevnad på en öde ö inte är i så stor kontrast till tjejers överlevnad i vardagen.

Hamilton

Jag är i konflikt när det kommer till Hamilton. Jag tycker att det är en helt fantastisk musikal, och jag tycker det är coolt att de förtryckta får spela sina förtryckare. Men jag tycker också att Hamilton romantiserar hemska människor från vår historia. Slavägare, starten på systematisk rasism. Vill vi verkligen ha en musikal som inte kritiserar dessa människor tillräckligt? Men eftersom musiken är otrolig, var det absolut en höjdpunkt 2020.

Serier jag såg

Kärlek & Anarki

Om du läser handlingen till Kärlek & Anarki förväntar du dig något storartat. En lek som utvecklas till något utöver kontroll. Något oskyldigt som blir ohanterbart. Vad vi får är dock något helt annat. För vad vi får, är en karaktär som går baklänges. Som drogar kollegorna innan en viktig presentation. Vad vi får, är mellanmjölk till drama. "Utmana samhällsnormer", but make it lagom.

Mitt främsta problem med Kärlek & Anarki är att det känns som att serien har hybris. Vi utlovas ett spännande koncept, vi utlovas något som faktiskt skulle kunna hålla mitt intresse, men det är inte vad vi får. Oavsett vad serien själv verkar tro, så är allt vi får en flummig berättelse om en affär. En berättelse vars definition av anarki skulle få Sex Pistols att vända sig i graven. 

Mediokert är ett bra ord att beskriva Kärlek & Anarki med.

★★½

"Kärlek & Anarki kretsar runt Sofie, en karriärsdriven konsult och gift tvåbarnsmamma. När Sofie får i uppdrag att modernisera ett gammalt anrikt bokförlag träffar hon den yngre it-teknikern Max, och en oväntad lek tar vid. I smyg börjar Sofie och Max utmana varandra att göra saker som ifrågasätter sociala normer. Det börjar oskyldigt, men i takt med att leken blir allt mer vågad, får den också oanade konsekvenser."

The Queen's Gambit

I ett sådant koncentrerat format som en mini-serie måste det finnas en viss kvalitet, och det är precis vad The Queen's Gambit har. Kvalitet. Det är en snygg serie med fantastiska skådespelarinsatser, speciellt från Anya Taylor-Joy, som intresserar oss för schack. Schack. Bara det är imponerande.

Vad som mer är imponerande med The Queen's Gambit, är dess förmåga att få en att inte kunna sluta kolla. Jag såg ett avsnitt, och var fast. Jag blev som förtrollad av The Queen's Gambit, och det är en väldigt beundransvärd egenskap i en serie. Det är absolut en av de bättre mini-serierna jag har sett. 

★★★★½

"Set during the Cold War era, orphaned chess prodigy Beth Harmon struggles with addiction in a quest to become the greatest chess player in the world."

Dash & Lily

Dash & Lily's Book of Dares var en av mina favoritböcker när jag var yngre, så ni kan kanske förstå hur glad jag blev när jag hörde att det skulle bli en Netflix-serie. Det är den perfekta julberättelsen, den perfekta julberättelsen som översätts perfekt till serieformat.

Vad jag tyckte om mest med just serieversionen av Dash & Lily, var hur hälsosamt deras förhållande porträtterades. De hjälpte varandra att utvecklas, vilket var väldigt fint att se. Speciellt i en serie riktad åt tonåringar/unga vuxna. Uppskattade speciellt scenen när Dash förstod att det fanns en chans att Lily skulle få panik, och hade förberett ett meddelande till henne på spegeln. Mitt sociala-ångest-hjärta värmdes.

★★★½

"A whirlwind Christmas romance builds as cynical Dash and optimistic Lily trade dares, dreams and desires in the notebook they pass back and forth at locations around New York City."

The Crown säsong 4

Jag har skrivit ett ganska genomgående inlägg om vad jag tyckte om den fjärde säsongen av The Crown, som ni kan hitta här. Men om vi ska prata övergripande, så är jag som vanligt med The Crown djupt imponerad. När det kommer till denna serie är det inte en fråga om kvalitet, där levererar den alltid, utan min personliga preferens. Talar dess fokus till mig? Med denna säsong blev svaret ja. 

★★★★

"Queen Elizabeth and her family finds themselves preoccupied with safeguarding the line of succession by securing an appropriate bride for Prince Charles, who is still unmarried, as the nation begins to feel the impact of divisive policies introduces by Britain's first female Prime Minister Margaret Thatcher. While Charles' romance with a young Lady Diana Spencer provides a much needed fairytale to unite the British people, behind closed doors, the Royal Family is becoming increasingly divided."

Virgin River säsong 2

För ett år sedan var Virgin River en av mina favoritserier. Säsong ett hade kommit och gått, och hela jag var varm över tanken att jag hade något liknande Hart of Dixie tillbaka i mitt liv. Snabbspola ett år, och värmen är borta. För nu sitter jag här ett år senare, säsong två har kommit och gått, och jag är besviken. Jag är besviken, och jag hatar det.

Jag vet inte om jag har romantiserat den första säsongen, men jag tyckte att den här var väldigt medelmåttig. Det kändes lite som att Hallmark hade producerat en tv-serie på The CW. Charmaines otroligt konstiga beteende, dramat med Brady och människorna han jobbar för, förälskelsen mellan Ricky och Lizzie, Preacher och Paiges berättelse överlag. Melodramatiskt är nog ordet jag letar efter. På ett dåligt sätt, tyvärr.

★★½

"Engagements. Babies. Heartbreak. Murder. For a small town, Virgin River has its fair share of drama - and Mel Monroe is often in the middle of it."

Filmer jag såg

  1. Daniel Sloss: Live Shows ★★★★
  2. Scary Stories to Tell in the Dark ★★½
  3. The Broken Hearts Gallery ★★★½
  4. Daniel Sloss: X ★★★★★
  5. The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (rewatch) ★★★★
  6. Airplane! ★★★
  7. Crocodile Dundee (rewatch) ★★
  8. Jack Whitehall: I'm Only Joking (rewatch) ★★★★
  9. The Princess Switch: Switched Again ★★
  10. The New Mutants ★★½
  11. Alien ★★★
  12. Avatar (rewatch) ★★★½
  13. Jojo Rabbit (rewatch) ★★★★
  14. The Matrix ★★★½

Månadens bästa och sämsta film

Jag skäms inte över att jag inte hade sett Alien och The Matrix innan denna månad, och jag skäms inte över att jag inte tyckte att någon av filmerna var något att hänga i julgranen. En äldre film som överraskade mig positivt dock, var Airplane, där jag inte hade några förväntningar alls. Jag såg även två Netflix-filmer, Scary Stories to Tell in the Dark och uppföljaren till The Princess Switch, varav ingen imponerade mig. Igen. Därför finns det inte många som kan ta platsen för månadens bästa film, förutom Daniel Sloss. En special på Netflix, en special på HBO. Båda lika bra. Båda absolut det bästa jag såg i november.

Månadens sämsta film är precis lika lätt att utse, vilket var den redan nämnda uppföljaren till The Princess Switch, Switched Again. Det var nog det larvigaste jag har sett, och jag är ett uttalat fan av Hallmark. Ettan var helt okej, så jag förstår inte riktigt vad de tänkte när de skapade uppföljaren. Amerikanare verkar även inte riktigt förstå hur en monarki fungerar. 

Jag älskar Netflix Originals. Jag har accepterat det som en del av min personlighet, mitt jag. Jag älskar Netflix Originals. Det är ett faktum,  det är något som förbättrar mitt liv markant. Därför tänkte jag att vi i detta inlägg kunde blicka framåt, till december, och se vilka Netflix Originals som komma skall. Vilka Netflix Originals vi har att glädjas av inom en snar framtid. Kan även erkänna att detta till hundra procent är själviskt och bara innehåller filmer och serier som intresserar mig, men förhoppningsvis kan min smak även uppskattas av andra människor.

(Sabrina släpper även sin sista säsong den 30 december, men det kan jag säga att jag struntar fullständigt i. Men betrakta detta som din påminnelse om det är en serie som fyller ditt liv med något liknande lycka.)

Mank, 4 december

Mank intresserar egentligen inte mig. En svartvit film om skapandet av Citizen Kane, en film jag inte sett. Det känns pretentiöst, det känns film-Twitter. Men visst känns det även som en evighet senast vi fick något likt Mank? Men visst känns det som en evighet senast vi tvingade oss igenom något så ypperligt långtråkigt, tillsammans? Det luktar Oscarsgala, falsk berömmelse och förståelse. Det luktar varför-tittar-jag-på-detta, och jag har saknat det.

"Follows screenwriter Herman J. Mankiewicz's tumultuous development of Orson Welles' iconic masterpiece Citizen Kane."

The Prom, 11 december

Jag är den typen av människa som aldrig tackar nej till en musikal. Oavsett om det är ett kaotiskt mästerverk likt Les Miserables, oavsett om det är ett kaotiskt misstag likt Cats. Om det är en musikal kommer jag inte att klaga. Därför ser jag självklart fram emot Netflix uppkommande filmatisering av The Prom, en musikal av Matthew Sklar. Att James Corden är med får mig att tro att detta kommer bli en katastrof, men i så fall är det en katastrof jag tar emot med en öppen famn.

"A troupe of hilariously self-obsessed theatre stars swarm into a small conservative Indiana town in support of a high school girl who wants to take their girlfriend to the prom."

Tiny Pretty Things, 14 december

Detta är en mening jag använder alldeles för ofta, men jag älskar smärta. Att känna ett fiktivt verk på riktigt är bland det bästa en serie eller film kan ge mig, och det är precis vad jag hoppas på med Tiny Pretty Things. Det är en filmatisering av en bok, en bok jag inte har läst men gärna skulle vilja läsa, av Sona Charaipotra och Dhonielle Clayton som utspelar sig på en balettakademi. Balett har en tendens att bli synonymt smärta i denna industri, och jag hoppas det är fallet igen. Behöver något som kan fylla det ekande, gapande hål som lämnades av Spinning Out.

"Follows the world of an elite ballet academy, and charts the rise and fall of young adults who live far from their homes, each standing on the verge of greatness or ruin."

Home for Christmas säsong två, 18 december

Det är nog inte många som har missat Home for Christmas, den norska julserien som tog världen med storm förra året. Nu är den tillbaka igen med en andra säsong, och även jag måste faktiskt erkänna att jag har saknat Johanne. Home for Christmas är en serie som lever upp till alla förväntningar, som faktiskt är så bra som alla säger, och det är väldigt uppfriskande.

"Johanne settles into a promising relationship while contending with new neighbors, ex-boyfriends and her own troubled family."

The Midnight Sky, 23 december

När jag såg The Midnight Sky på Netflix lista över uppkommande Originals första gången måste jag erkänna att jag fortsatte att bläddra. "Är det där George Clooney?" var den enda tanken som hann dyka upp i mitt huvud innan jag insåg att det var en rymdfilm och per automatik blev ointresserad. Det tog mig ett tag innan det kopplade att det faktiskt var George Clooney, och jag kanske i alla fall skulle kolla på trailern. Vilket jag gjorde, vilket fick filmen att hamna på min lista. Felicity Jones! David Oyelowo! Sophie Rundle! Dystopi! Något både jag och min pojkvän skulle kunna uppskatta! The Midnight Sky blev helt plötsligt en självklarhet.

"This post-apocalyptic tale follows Augustine, a lonely scientist in the Arctic, as he races to stop Sully and her fellow astronauts from returning home to a mysterious global catastrophe."

Bridgerton, 25 december

Bridgerton, jag är inte övertygad. Egentligen ser Bridgerton ut som min värsta mardröm. Bara tanken på ett ytligt period drama ger mig rysningar. Det känns för Shonda Rhimes för att fungera, det känns för generiskt för att fungera. Men tänk om det fungerar. Tänk om vi får ett bra, nytt period drama. Det finns ingen chans att jag skulle missa det.

"Wealth, lust and betrayal set in the backdrop of Regency era England, seen through the eyes of the powerful Bridgerton family."

Klockan 23.45 lördagen den 14 november, jag sätter ett larm. Klockan 9 söndagen den 15 november, det är dags. För klockan är 9, söndagen den 15 november, och The Crown har släppt sin fjärde säsong.

The Crown är den bästa serie jag någonsin har sett. Ingen serie påverkar mig som The Crown gör, ingen serie får mig så involverad som The Crown gör. Det är mer än bara en serie som skapats i mina ögon, det är historia.

Därför tänkte jag även att mitt inlägg om den fjärde säsongen ska gå bort från det ordinära. Istället för att skriva en recension när jag är klar, tänkte jag att vi kunde kolla på säsongen tillsammans. Jag kommer se ett avsnitt och jag kommer skriva ner mina tankar i realtid. 

Förhoppningsvis kommer det kännas mer äkta, för jag tror att det kommer bli mer betydelsefullt för mig. För om det är något The Crown gör, så är det att betyda något för mig.

Avsnitt för avsnitt, känsla för känsla. Nu kör vi.

avsnitt 1: gold stick

Om det här är en indikation på vad som komma skall, är jag rädd. Rädd att vi inte kommer ta oss igenom detta, hela. För om det var något det första avsnittet av denna säsong indikerade, så var det att det kommer bli en emotionell resa. Första avsnittet, Mountbatten är död. Första avsnittet, ännu en spricka mellan Philip och Charles. Första avsnittet, en begravning.

Vi visste vad som skulle hända. Vi visste att Mountbatten skulle dö. Men sättet avsnittet porträtterade det på skapade ändå en känsla av chock. Jag fick rysningar. Jag fick rysningar när serien visade alla familjemedlemmar, jagandes. Jag fick rysningar när Mountbatten klev på båten, när bilarna kom för att leverera nyheterna. Det var en skärrande sekvens, och jag är djupt imponerad.

En timme har gått, och vi gråter redan. En timme har gått, och hjärtat gör redan ont.

"You have a father."

Herregud.

avsnitt 2: the balmoral test

Jag vet inte om detta är eftersom vi vet vad som kommer att hända, men det andra avsnittet präglas av en domedagskänsla. Egentligen får vi ett ganska lyckligt avsnitt. Alla lär känna varandra och har det allmänt bra i Skottland. Men någonting, någonstans, gnager. Lyckan når inte hela vägen, för vi känner att den bara är temporär. Vi vet att den bara är temporär.

Detta obehag manifesterar sig perfekt i avsnittets symbolism. Jakten på hjorten, den uppkommande jakten på Diana. Det är svårt att kolla på, samtidigt som det är makabert gripande.

Förutom den oundvikliga domedagen, tycker jag att Margaret Thatcher är en intressant figur i detta avsnitt. Hennes besök till Balmoral bidrog med en extrem second-hand embarrassment, och det var nästintill plågsamt att se henne försöka passa in med kungafamiljen. Trots detta, tycker jag att det bidrog med en nödvändig kontrast. Gillian Anderson som Margaret Thatcher hade innan detta för mig känts som en malplacerad imitation, men känns nu helt rätt.

avsnitt 3: fairytale

Att långsamt förstå att det var för bra för att vara sant måste vara en av de värsta känslorna du kan känna. Det är precis vad detta avsnitt porträtterar. En nyfunnen samhörighet som leder till ensamhet. Lycka till olycka. När avsnittet börjar är Diana full av glädje. Hon ska börja ett nytt kapitel i sitt liv, och hon ser fram emot det. Det visar sig snabbt dock att ingenting kommer att vara som hon har tänkt sig. Charles försvinner, och hon känner sig avskild. Ensam. En mardröm förklädd saga.

Vad som chockerade mig mest, var scenerna av ätstörning. Uppskattar att Netflix och The Crown varnade oss innan avsnittet började, men det kom ändå som en obehaglig överraskning. Scen, Diana njutandes av dessert framför kylskåpet. Scen, Diana hukad över toaletten med fingret i halsen. Jag hade ingen aning, jag hade ingen aning.

Efter avsnittet läste jag en intervju den verkliga Diana gjorde där hon berättade om sin bulimi, och det fick mig att må fysiskt och psykiskt illa.

"Anything good I ever did, nobody ever said a thing, never said, 'Well done' or 'Was it okay?'. But if I tripped up, which invariably I did, because I was new at the game, a ton of bricks came down on me." How did you cope with that? "Well, obviously, there were lots of tears. And one could dive into the bulimia, into escape."

Stackars, stackars människa.

avsnitt 4: favourites

Ironiskt nog sett till titeln, var det fjärde avsnittet verkligen inte min favorit. Det var kul att träffa alla barn, det var kul att se hur alla mår och det var kul att drottningen faktiskt ville lista ut vilket sitt favoritbarn var. Men jag tyckte att det kändes lite rörigt. Med Margaret Thatcher och hennes barn, med drottningen och hennes barn. Allt samtidigt som Falklandskriget ligger och ebbar. Det kändes lite kaotiskt, och det passar inte The Crown i mina ögon.

Vad jag kunde uppskatta dock var drottningens luncher med sina fyra barn. Att vi fick veta att Anne inte mår bra, att vi fick se tidiga indikationer av pedofili från Andrew, att vi fick bli irriterade varje gång Charles öppnade munnen. Det kändes som att vi såg detta utifrån Elizabeths ögon, en moders ögon.

Var chockad förra säsongen när Charles, Charles, var min favoritkaraktär. Så nu känns det absolut bättre när allt är på sin plats igen, nu när ögonen åker så långt bak i huvudet de bara kan när han dyker upp eller dumt nog beslutar sig för att öppna sin mun.

avsnitt 5: fagan

I det här avsnittet tog vi en paus. Mitten av säsongen, en paus. Istället för att fokusera på kungafamiljen, fokuserade vi på en bruten man. En fattig man, en man som blivit sviken av sitt land. Det var kul att se att serien valde att inte demonisera honom. Vad Michael Fagan gjorde var självklart fel, men han var en desperat man. En desperat man, som personifierade konsekvenserna med Thatcherism. Det var lågmält, och känslorna kändes äkta. Samtalet mellan Fagan och drottningen kändes äkta.

Ännu en intressant punkt som avsnittet tog upp var Falklandskriget. Jag har ståndpunkten att fysiska krig alltid är onödiga, att diplomati alltid bör föredras. Men med Thatcher och Storbritanniens befolkning utforskar vi den farliga nationalism som följd till imperialism. "Rule Britannia", en segerparad. Men att vinna ett krig du själv startat, är det verkligen en vinst? Är det en vinst när det inte behövt inträffa från en första början? En nödvändig konversation.

"Why would you spend over £3 billion on a war against total strangers rather than looking after your own family?"

avsnitt 6: terra nullius

Att det går att ignorera en så tydlig olycka är utöver mig. Ingen kan missa att Diana mår dåligt, ingen kan missa att det var de som satte henne i denna position. Vad hon bidrar till serien är en så rå, personlig sorg att det värker från topp till tå. Hon frågar efter hjälp, men ingen hjälper henne. Ingen lyssnar. Det är sjukt.

Båda var offer av sitt äktenskap, men Diana betalade det största priset. Det är svårt att se det här avsnittet och tycka om kungafamiljen. Att se Charles och inte fokusera på hans skeva, giftiga manliga ego. Att se Elizabeth och inte fokusera på den otroliga hjärtlöshet hon visade upp. Det är en hemskhet som är svår att se förbi. Det är en hemskhet som är svår att glömma.

"And if she doesn't bend, what then?" "She will break."

avsnitt 7: the hereditary principle

Margaret är humaniteten i The Crown. Hon är inte som alla andra i familjen. Hon är mer än bara passiv, hon gör mer än att bara lyssna. Hon försöker att förstå, hon väljer att göra något åt saken. Hon är sympatisk, hon är acceptant, och det är allt hon själv vill bli uppvisad. Men istället får hon ingenting. Svårighet efter svårighet, en andraplats och något liknande kronisk depression. "Gå på en promenad" säger Elizabeth, jo tack.

Förutom Margarets kamp mot sitt egna huvud fick vi även lära oss om ännu en kunglig skandal. För Margaret får reda på att fem av hennes och drottningens kusiner har blivit placerade på ett psykiatriskt sjukhus och deklarerade döda. För att bevara blodlinjen "ren", som drottningmodern så vackert benämner det, i sann nazism-anda. Ni kan läsa mer om händelsen här, men detta är igen något som knuffar en till att bli anti-monarkist. 

avsnitt 8: 48:1

Jag älskade det här avsnittet. Jag älskade att se drottningen ta en ståndpunkt. Jag älskade att se drottningen kämpa för vad var rätt. Jag älskade att se henne göra något, som i de tidigare säsongerna. Utöver det, var det även en trevlig överraskning att se Claire Foy som unga Elizabeth igen. Visste inte hur mycket jag faktiskt hade saknat henne förrän hon stod där, papper i hand. Det var även ett fint sätt att bygga en bro mellan Claire Foy och Olivia Colman, en bro de borde ha konstruerat tidigare.

Det var även kul att se en yngre Margaret Thatcher. En Margaret Thatcher på Oxford, ensam kvinna bland alla män. Margaret Thatcher har absolut varit säsongens stora plåga. Varje gång hon dyker upp på skärmen kokar blodet. Men bakgrunden gav seriens samtid mer kontext, mer kött på benen. Ändå måste jag säga att se henne inte vilja motarbeta Apartheid-regimen var bland det mer frustrerande jag sett i mitt liv.

Fotnot, hur roligt var det inte att se alla barn tillsammans? Charles och Andrew? Mer sådant, tack.

"You can hardly blame the newspapers for wanting to write about something other than the wedding of a fringe member of the family who'll never be king."

avsnitt 9: avalanche

Även fast han är otroligt osympatisk, så påminde det här avsnittet mig om varför jag tyckte att Charles var den bästa karaktären förra säsongen. För även fast han väldigt ofta är fel ute, och även fast han är väldigt svår att tycka om, så bidrar han med något som ingen annan bidrar med. Passion. Malplacerad, förödande. Men passion likaså. Det påminde mig om att du inte behöver tycka om en karaktär för att den ska bidra med något.

Tyckte även verkligen om scenen med Charles och Anne. Hon satte honom på plats, vilket han behövde, och han yttrade "what does one have to do to get some kindness in this family?" vilket jag tycker är spännande. Han är inte vänlig mot någon, men ändå förväntar han sig vänlighet tillbaka. Är inte det ett oroväckande tankesätt? Är inte det ett oroväckande vanligt tankesätt?

Det var även fint att se Diana lycklig, om än bara för en sekund. Scenen i bilen med henne och barnen, scenen i poolen med henne och barnen. Hela hennes tillvaro är ett skrik på hjälp, men i dessa få stunder fick vi i alla fall se genuin lycka.

avsnitt 10: war

Om jag skulle beskriva The Crown, skulle jag jämföra det till en storm. Mörka moln, åska. Hårda vindar, regn. Men även lugnet före, även lugnet efter. Vi klarar oss, vi vet att vi klarar oss, men inte utan förödelse. För The Crown är ett tyst monster. En serie som nog lätt kan misstolkas som händelsefattig, som kan uppfattas som tråkig. Dyster. Men det är precis denna diskretion som i mina ögon gör The Crown till det mästerverk det faktiskt är.

Vad denna säsongsavslutning är, är en sekvens av samtal. Samtal som porträtterar styrka, samtal som porträtterar svaghet. Sorg och lycka. Respekt och förståelse. Samtal som förmedlar den råhet jag älskar The Crown för. Det skapar en känsla av desperation för oss tittare, en känsla av ångest. Vi ser dessa karaktärer, dessa karikatyrer, som människor. Kött och blod, kanske för första gången.

Vi fick se Elizabeth övertala Thatcher att ge upp, vi fick se Elizabeth ge Thatcher en medalj i respekt. Vi fick se en scen driven av ren, skär, obehaglig sårbarhet mellan Charles och Diana. "Why would I care about her? Because I care about her! Morning, day and night I care about her. And you hurt her. And if you hurt her, you hurt me". Vi fick se en scen mellan Elizabeth och Charles där Elizabeth inte visade någon barmhärtighet, vi fick se en scen mellan Philip och Diana där Philip visade barmhärtighet. 

Vi får en handfull samtal, och vi känner varje millisekund. Det har varit ett stående element denna säsong, denna fantastiska förmedlande förmåga. Varje scen, varje känsla, vi har känt det. Inom oss. Melankolin har krupit in under vår hud och tagit över. Sorgen har inhalerats i vårt blod och krossat våra hjärtan. Det har inte varit många instanser av lycka, men vi har i tio avsnitt känt precis vad karaktärerna känt. På gott och ont. 

"Everyone in this system is a lost, lonely, irrelevant outsider. Apart from one person, the only person, that matters. She is the oxygen we all breathe. The essence of all our duty."

Du kan säga vad du vill om seriens val att byta skådespelare, men nu är det dags att ta våra farväl. För nu är säsong fyra över, och det är dags för dessa människor att överlåta facklan. Vi säger tack till Olivia Colman som i två säsonger burit kronan. Vi säger tack till Helena Bonham Carter, till Tobias Menzies. Till Josh O'Connor, till Erin Doherty. Det har varit en ära. The Crown är en serie utöver det vanliga, och den fjärde säsongen var något utöver det vanliga. En forskning av karaktär. Ett spektrum av känslor. Ett tyst men bullrande ting. Ett mästerverk.

Äldre inlägg Startsida

OM MIG

En 22 år gammal tjej som älskar filmer, serier, skrivna verk och som just nu genomgår en existentiell kris. Vad mer behövs, egentligen?

KATEGORIER

  • Bokrecension 2
  • Böcker 4
  • Den perfekta kriminalserien 1
  • Filmrecension 13
  • Första intryck 9
  • Hallmark 5
  • Listor 19
  • Marvel 11
  • Midseason 2018/19 1
  • Midseason 2019/20 2
  • Min fiktiva dagbok 3
  • Månadens film 1
  • Nyheter 1
  • Personligt 3
  • Samarbete 2
  • Ser fram emot 3
  • Serierecension 4
  • Serietidningar 10
  • Säsongsrecension 7
  • The Sims 2
  • Trailers 3

Kontaktformulär

Namn

E-post *

Meddelande *

Använder Blogger.

ARKIV

  • januari (2)
  • december (1)
  • november (4)
  • oktober (2)
  • september (3)
  • augusti (12)
  • juli (9)
  • juni (8)
  • maj (10)
  • april (13)
  • mars (26)
  • januari (1)

POPULÄRA INLÄGG

  • Hallmark Summer Nights 2019
  • Kolla på den fjärde säsongen av The Crown med mig
  • Att sluta blogga
  • En vecka av nya midseason serier
  • 4 diktsamlingar för dig som inte tycker om diktsamlingar
  • Vad som släpps på Netflix i december
  • Att börja blogga
  • Vad jag tyckte om War of the Realms
  • Min fiktiva dagbok | November 2020

karlssonnemelie

Vad jag kollat på nyligen


Vad jag kollar på just nu

A Discovery of Witches, säsong 2
Mrs. America, säsong 1
Dickinson, säsong 1
Would I Lie To You, säsong 14

Vad jag snart ska kolla på

Wandavision, säsong 1
Carmen Sandiego, säsong 4
Fate: The Winx Saga, säsong 1

Copyright © fiktiva em. Designed by OddThemes