Det blir ett sista försök med bloggandet. Ni hittar mig nu på www.fiktivaem.blogg.se. Tillbaka till min favoritportal.

Egentligen har jag tänkt på det här väldigt länge. Att sluta blogga. Men tidigare har det känts väldigt tomt, att inte ha ett ställe att dela vad jag sett och vad jag tyckt på. När jag startade min första blogg som bara handlade om fiktiva ting, Gotham Alley, så mådde jag inte bra. Bloggen hjälpte mig, blev som en outlet där jag inte kände mig så ensam längre. Men nu, efter fem år, känner jag inget behov efter det längre.

Visst är det bitterljuvt, men jag kan även säga att jag inte har bestämt mig än. Visst kanske jag kommer tillbaka, visst kanske jag börjar blogga igen. Men just nu känns det som att jag skriver för ingenting, som att jag lägger ner för mycket tid för ingenting. Jag har ingen motivation, jag har andra ställen att dela min kärlek för alla fiktiva skapelser jag ser. Det finns ingen mening för mig att ha en blogg.

Så jag vet inte om detta är ett farväl, eller bara ett vi hörs senare, men i skrivande stund känner jag mig klar.

För en vecka sedan började äntligen årets midseason. Detta betyder att vi nu under någon vecka ska få 14 nya serier, var av 11 redan har släppts (för att sedan få ännu mer nya serier under våren). Dessa 11 som redan har släppts har jag alltså sett, och det är vad jag kommer ta upp i detta inlägg. Vad jag tyckte om serierna som släpptes. Det kommer även ett inlägg senare vad jag tyckte om höstens 3 sista serier.

All Rise

All Rise

Som ni kanske vet sedan tidigare, så var All Rise den serie jag såg fram emot mest sedan tidigare. Den dök upp på min radar precis när For the People hade lagts ner, och Wilson Bethel skulle spela en av huvudrollerna. Jag har även haft ett Instagram konto bara för serien (@allriseupdates), och varit allmänt exalterad. Därför blev jag väldigt glad när det visade sig att seriens pilot faktiskt var bättre än jag trodde att den skulle vara. Visst kanske själva advokat-aspekten faller ganska kort, med ganska ointressanta fall, men jag älskar karaktärerna. Vilken energi! Vilken karisma! Hoppas verkligen på den här serien i framtiden.

Bob Hearts Abishola

Ibland kollar en på en serie, och det känns som att det är helt orimligt att detta faktiskt är en serie. En serie som har blivit vald över andra serier, en serie som människor faktiskt tror på. Vad Bob Hearts Abishola handlar om, är en kille som nästintill verkar bli besatt av kvinnan som tar hand om honom efter han har haft en hjärtattack. Alltså en berättelse om en stalker beklädd romantisk komedi. På detta, tycker jag även att det första avsnittet är riktigt dåligt. Tycker inte det är roligt, tycker inte handlingen är intressant. Det enda jag faktiskt tyckte om med piloten, var Abishola.

Bluff City Law

Bluff City Law

Bluff City Law var ganska intetsägande för mig innan jag kollade på piloten. Jag var helt inställd på All Rise som årets advokatserie, och hade bara hört att Bluff City Law hade haft problem under produktionen. Men om jag ska vara helt ärlig, så måste jag säga att jag nästan föredrar Bluff City Law framför All Rise hittills. Varför jag säger detta, är eftersom att fallet Buff City Law tog upp i det första avsnittet var mycket mer intressant än vad All Rise presenterade. Denna serie kändes mer verklig, kändes inte lika glamouriserad som All Rise gjorde. Det kan jag verkligen uppskatta.

Emergence

Innan jag kollade på Emergence, var jag otroligt otaggad på det faktum att vi skulle få ännu en serie som handlar om aliens. Det känns som att vi får en sån här serie varje midseason, och det känns alltid som att den serien är lika ointressant. Tills Emergence kom. Jag vet inte vad det är med den här serien, men jag tyckte att det första avsnittet var riktigt bra. Jag tyckte om att vi inte fick veta så mycket om tjejen, jag tycker om att det verkar finnas någon konspiration, jag tyckte om hur intensiv serien kunde bli (t.ex. med bilkraschen, t.ex. med kidnappningsscenen). Tyckte detta var en oväntat bra pilot.

Evil

Jag trodde att Evil var en serie där jag bara skulle kolla på det första avsnitt, jag trodde inte att Evil skulle vara något för mig. Men efter det första avsnittet måste jag säga att detta absolut är en av de bästa nya serierna hittills. Detta kändes inte som en serie CBS har producerat, detta kändes som en serie med ett mycket större produktionsvärde. Med en mycket större budget. Älskade George, älskade huvudkaraktärernas kemi, älskade hur läskigt det var. Hoppas Evil kan hålla denna höga kvalitet genom hela säsongen.

Evil

Mixed-ish

Detta har jag tagit upp förut, så ni kanske redan vet detta. Jag har aldrig sett Black-ish förut, men jag har sett och verkligen tyckt om Grown-ish (som jag faktiskt dock slutade kolla på för någon månad sedan på grund av tidsbrist). Jag tyckte att Grown-ish mer riktade sig åt mig. Det gör inte Mixed-ish, och det är självklart helt okej. Jag förstår varför dessa existerar, vilket också är något jag kan uppskatta. Och jag tyckte även att det första avsnittet var bra. Bara, som sagt, inte för mig.

Perfect Harmony

Jag trodde verkligen inte att jag skulle tycka om Perfect Harmony. Jag är inte ett fan om serier eller filmer om musik, speciellt inte när det handlar om kyrklig musik. Detta visade sig vara sant, jag tyckte inte om det här första avsnittet av Perfect Harmony. Men vad jag kan säga, är att jag verkligen kunde relatera till den cyniska huvudrollen. Det var en oväntad, minst sagt, men positiv överraskning. En till oväntad men positiv överraskning, var att jag verkligen tyckte om deras Eye of the Tiger framträdande. Det fick mig att vilja ge denna serie fler avsnitt, speciellt när avsnitten bara är tjugo minuter.

Prodigal Son

Om det är någon serie som verkligen överraskade mig av dessa första premiärer, så var det Prodigal Son. Jag kände innan att detta inte skulle vara något för mig, och jag hade egentligen inte hört mycket om den. Men jag kan med säkerhet säga att denna pilot var den absolut bästa hittills. Jag tyckte om aspekten med att huvudrollens pappa är en seriemördare, och att han kämpar med psykiska problem samtidigt som han vägrar lämna världen av kriminalitet genom att vara en profilerare. Blev även överraskad över hur många kända ansikten serien innehöll. Michael Sheen, Halston Sage, Lou Diamond Phillips, Bellamy Young. Prodigal Son är hittills en fröjd.

Stumptown

Stumptown

Om Cobie Smulders är med i något, kommer jag kolla på det. Så är det bara. Problemet med Stumptown dock, är att jag inte riktigt vet om det är en serie för mig. Jag tyckte att det första avsnittet var helt okej. Det höll inte alls en så hög nivå som jag trodde att den skulle göra, men det var ändå acceptabelt. Speciellt i och med att jag tror att serien bara kommer att bli bättre, eftersom att det finns så mycket potential. Serien innehåller ändå fantastiska skådespelare, och vi har en intressant aspekt med huvudollens mentala hälsa. Kommer fortsätta kolla, men vet som sagt inte om detta är för mig.

Sunnyside

Sunnyside är en av de serier jag verkligen såg fram emot innan denna midseason, främst eftersom att det skulle vara en komedi med Kal Penn. Och även fast jag blev lite besviken över denna pilot, så måste jag säga att jag fortfarande tror att den kan bli riktigt bra. Vad som frpämst får mig att känna så här, känna att det finns potential, det är Kal Penn. Det känns som att han kan lyfta precis vad som helst, även fast resten av karaktärerna känns lite platta.

The Unicorn 

Precis som Sunnyside så var The Unicorn en serie jag trodde skulle bli en stor favorit hos mig, men igen blev jag faktiskt lite besviken. Denna gång var det eftersom att avsnitten visade sig vara tjugo minuter. Detta får för mig serien att kännas lite mer komisk än dramatisk, samtidigt som det känns som att serien inte riktigt kan gå lika djupt. Jag hoppas dock att den kan göra en Speechless, och verkligen sömlöst blanda genrer. Jag vill gråta och jag vill skratta, jag vill må dåligt och jag vill må bra. Höga förhoppningar, men jag tror fortfarande på The Unicorn.

"When an unknown actress lands the role of a lifetime in Rome, paired with an American journalist writing a profile, she will discover surprises about love and life in the eternal city".

Efter att ha blivit besviken av alla Hallmarks senaste filmer som utspelar sig i en vacker europeisk stad, så försökte jag att inte ha för höga förhoppningar på Rome in Love. Även fast den utspelar sig i Rom. Även fast den har Italia Ricci. Även fast den har Peter Porte. Turligt nog dock, så blev jag inte besviken när jag såg Rome in Love. Tvärtom. Jag blev till och med positivt överraskad. Det absolut bästa med den här filmen, enligt mig, är hur vanliga huvudkaraktärerna känns. Båda två känns som människor en skulle kunna känna i verkligheten, och det gör att filmen i sig även känns mer äkta. Sedan tyckte jag även verkligen om hur de använde sig av Rom, och Roman Holiday. En riktigt bra film, helt enkelt.

"Ally Craig has been fostering retired military dog, Sunshine, as she recovers from a broken engagement. But sparks fly again when Sunshine's military partner, Jake Terry, returns to claim the dog".

Jag älskar allt med Love and Sunshine, förutom filmen i sig. Jag älskar att den handlar om två människor som hittar varandra via en hund, jag älskar karaktärernas personligheter, jag älskar Allys jobb, jag älskar att de är kapabla till att ta vuxna beslut. Problemet är bara att jag inte tycker det överförs bra i filmen, jag tycker att filmen till slut känns väldigt falsk. Vilket är tråkigt, eftersom det fanns så mycket jag tyckte om. Sedan är jag, som ni kanske vet, inte världens största fan av berättelser som handlar om militären eller veteraner. Måste dock även förtydliga att Love and Sunshine verkligen inte är en dålig film, det är bara att den inte riktigt klickar.



"Gabby moves to Bright Shore where she opens a restaurant and rediscovers her passion. Upon arrival, she encounters Caleb, a former baseball player with a competitive streak who owns his own restaurant".

A Taste of Summer gjorde mig faktiskt ganska besviken. Jag tyckte det var kul att vi fick ännu en film med ett par som faktiskt är ett par i det verkliga livet, och att det skulle handla om en tjej som flyttar från den stora staden för att köpa en ny restaurang i en liten stad. Men jag tycker att den blev väldigt intetsägande. Jag hade älskat att se henne renovera, inreda restaurangen. Jag hade älskat att se henne öppna, sköta restaurangen. Samtidigt som hon blir kär i killen som äger restaurangen bredvid. Men det fick vi inte. Jag kan inte i efterhand inte ens säga vad vi faktiskt fick. En fin film, men tyvärr alldeles för platt.


"Samantha's Montana ranch is her family's legacy, so when a developer shows up to buy it, Sam isn't interested. But as he tried to win her trust and her ranch, Sam finds he might also be winning her heart".

Cowboy och Red State USA är ingenting som intresserar mig, och något som verkligen är omöjligt att relatera till, men A Summer Romance lyckas med det som dessa filmer behöver för mig. Att vara mysiga. Att vara lite avskild från samhället filmen utspelar sig i. Jag tycker om att filmen utspelar sig på en gård, jag tycker om att killen från staden faller för landet. Problemet med A Summer Romance är bara, precis som med alla av årets Hallmark filmer, att den saknar djup. Det känns bara som att filmen rör sig på ytan, och det är speciellt tråkigt i en sån här film. Men som sagt, jag uppskattar verkligen hur mysig och lantlig filmen är, och jag tycker om skådespelarna och hur de fungerar i sina roller.


"When Tia Larkin's uncle and aunt inherit a vintage yacht, all she can think about is becoming its captain in their new business venture - a restaurant cruise around the San Fransisco Bay. The job seems like a dream come true, until Tia realizes that the restaurant's new chef is her ex-boyfriend, Jake Jarett".

All Summer Long är en intressant film. Främst eftersom att jag verkligen tycker att den är bra gjord, men även för att den på något sätt inte fäster på mig. Jag vill verkligen tycka om All Summer Long, främst på grund av att den är så bra kvalitetsmässig som den är, men detta är inte riktigt min typ av film. Vad jag kan uppskatta dock, är hur vuxna karaktärerna känns. De mogna beslut de tar, hur mogna de är med varandra. Speciellt sett till kärlekstriangeln. Det blir aldrig det onödiga drama som Hallmarks filmer oftast brukar dra sig till, och det är verkligen uppfriskande.


"Contestants on The One, Stephanie and Oliver try to determine if they're fated to be together. Meanwhile, sparks fly between Stephanie and Alex, the handsome ranch owner who acts as their guide".

I år har vi fått se ovanligt många dating show-filmer från Hallmark, och jag har verkligen tyckt om dessa. My One & Only är ännu en av dessa, och jag måste säga att jag även tyckte om denna. Varför jag tyckte om just My One & Only är eftersom att den känns ganska realistisk, och eftersom att den i princip är helt fri från drama. Det är en enkel film att kolla på, och det kan jag verkligen uppskatta. Mitt enda problem med My One & Only är att jag hade förväntat mig mer, att jag hade lite väl höga förväntningar eftersom jag tycker om denna dating show-trope så mycket. Men det är fortfarande en fin film, med två av Hallmarks absolut bästa skådespelare just nu.