Jag vet inte.
Tre ord som beskriver min situation som bloggare perfekt. Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill, och jag vet inte om jag inte vill. Det är en konstant problematik, en problematik som resulterat i flytt efter flytt. Beslut efter beslut. "Jag vet inte" ekar fortfarande i mitt huvud, men samtidigt har jag insett något. Jag har insett att jag älskar att skriva. Jag älskar att skriva, och jag älskar fiktiva ting. Det är en stor definierande aspekt av mitt jag. Det är min grej, och jag måste livnära det.
Om vi ska bli lite personliga, vilket jag har en tendens att bli, så har jag haft problem med mitt självförtroende. Jag har haft svårt att tro på mig själv, vilket har resulterat i en svårighet att ta beslut. Att lita på mina åsikter, att forma åsikter överhuvudtaget. Prestationsångest har matat beslutsångest, och det har varit tufft. Jag har inte känt igen mig själv, detta osäkra ting som tagit över min kropp, och jag vill hitta tillbaka.
Detta tror jag att Fiktiva Em kan hjälpa mig med. Att blogga har alltid varit lite av ett alter ego för mig. Ett ställe att uttrycka mig på, ett ställe att vara mig själv. En säkerhet i mitt liv, om vi ska ta det så långt. En säkerhet som jag behöver. En säkerhet jag borde värdera högre. Fiktiva Em ger mig självförtroende, och det är precis vad jag behöver just nu.
Ni kan fortfarande inte lita på mig. Ni kan inte lita på att det här kommer att bestå. Jag kanske skriver det här inlägget och ingenting mer. Jag kanske skriver ett tag men plötsligt försvinner. (Way to sell it). Men vad ni kan lita på är att jag ska försöka.
Jag är här, och jag försöker.
Och det får räcka just nu.
0 comments